solemevelina

jag har absolut ingen aning om vart jag ska börja.
mitt huvud är inte som det ska, min kropp fungerar inte som den ska?
jag tror att jag antagligen har gått och blivit störd, eller så har jag bara slutat leva helt enkelt?
kör på fejkleendet, som jag har gjort halva mitt liv.
fast jag ska absolut inte klaga, det finns dom som har de värre.
de finns ju faktiskt dom som blir misshandlade/våldtagen av sina föräldrar, och är så fattiga så de inte ens kan få mat för dagen och antagligen dör dem i adis eller svält.
men jag känner att jag gör ingen nytta levande?
jag vill vara med om riktig lycka någon gång, visst har jag varit lycklig men inte speciellt länge.
fast jag älskar mina vänner, hade jag inte haft dem hade jag verkligen inte suttit och skrivit att jag älskar dem mer än mitt eget liv.
"who's gonna take my hand and say you'll be okay, when everyting feels like the end? cause baby everyting feels like the end".
jag förstår inte varför jag känner så här, jag har förändrats så himlans mycket så det är ju galet. bara på de här tre månaderna. den största förändringen jag har märkt är att jag har absolut ingen mat lust längre. jag äter för att jag måste äta. om man kunde leva utan mat så hade jag gjort det. mat är inte gott längre.
och ni ska bara veta, jag älskade mat förut. alltså jag har aldrig varit tjock men inte heller smal. jag har varit lagom.
sen så har jag struntat totalt i skolan, fick jag hoppa av skolan skulle jag göra det imorgon. men det går ju inte.
jag har en sönderstressad mage som inte tål mjölkprodukter.
jag har helt enkelt tappat all livsglädje.
har även kommit på att jag dagdrömmer väldigt mycket, fast i och för sig så har jag gjort det så jälva länge så jag tror inte jag kan sluta.
men det är underbart att dagdrömma, men jag blir knäckt så jag når botten på några sekunder när det slår mig att jag aldrig i hela mitt liv kommer att få just dom dagdrömmarna. jag är en patetisk männsika.
men i alla fall, så tänker jag på mina dagdrömmar, om man kalla det man kanske kan kalla de jag vet inte? fantasier? jag tänker i alla fall speciellt mycket på det när jag är själv?
är jag själv hemma, kan jag bara brista ut i gråt av att jag kommer på med vafan jag håller på med?
så de är där jag verkligen börjar fundera på om jag har något fel? eller om jag bara helt enkelt har tabbat all livsglädje och vilja.
jag glömde nämna jag sover så himla mycket nu för tiden, runt 12-14 timmar per dag och jag blir aldrig piggare.
något fel är de med mig, men det finns inget fel och sätta på mig.
bara att jag är en patetisk männsika med brutalt jävla dåligt självförtroende.
fast vad kan man för vänta sig? när jag får stå ut med mer eller mindre taskiga kommentarer som dom som säger det inte vet om att de sårar. och att jag har mer eller mindre varit retad sedan jag började förskolan för mitt utseende. förlåt det är inte mitt fel att jag ser ut så här, det är inte mitt fel att jag är som jag är. om jag fick skulle jag ta chansen att ändra alltihop.
men jag ska vara glad över mina vänner som jag betyder något för, vilket inte är många. men i alla fall jag är glad att ni finns för jag kan säga er att ni är den enda anledningen till att jag fortfarande lever att jag sitter och skriver något sånt här patetiskt på en blogg, men förlåt mig jag vet att det är idiotiskt av mig att göra det. men jag var tvungen och få ur mig de?
vem annars ska jag prata med, det fungerar inte och gå till kuratorn, jag vet inte vem eller vilka jag kan prata med de här om det känns som att ingen kommer förstå.
men åter igen, varför sitta och klaga när jag egentligen har de bra.
jag kanske har de bra på utsidan, men min insida är helt förstörd, död.
åter igen, jag älskar mina vänner mer en mitt liv.
jag skulle kunna dö för varje en på två sekunder, ni är mit liv och anledningen till att lever.

over and out, evelina.
jag är trött på att känna så här.
jag behöver hjälp, men jag tror det är försent.