solemevelina

nu ger jag upp, jag kastar in hand duken.
sätt mig i en mental cell med tvångs tröja, och kasta bort nyckeln.

jag blir ledsen över saker jag inte borde bli, jag tänker på absolut fel saker. jag får hela tiden panik över saker jag inte borde, jag stör mig på saker som jag inte störde mig på förut. jag grina till saker jag inte brukar grina till. och allt omkring mig förändras eller så är det bara jag som förändras utan att jag märker något. jag är rädd för mig själv när jag är ensam, jag mår inte bra över att vara ensam. men ändå väljer jag att vara det. 
det här funkar inte, om inte någon ger mig en pyskolog som är redo och ta sig an ett obotligt fall, så går jag gärna till ett mental sjukhus och ber dom på min bara knä att sätta in mig där.  

som sagt det här funkar verkligen inte längre, jag behöver nån slags hjälp.
och det är inte förs efter sexton och lite till år som jag äntligen har fattat hur störd jag är i mitt huvud. b
good woork,evelina!

over and out.