solemevelina

f-ö-r-l-å-t.

jag vet att jag sa att jag inte skulle skriva någonting förns imorgon, men jag kände för att skrvia av mig lite.
sitter här och lyssnar på låten som ni nog kan komma på genom att kolla på rubriken, för titeln på låten finns nämligen med där.
men som jag försöker säga, är att det är märkligt hur man kan komma ihåg hur man mådde genom att lyssna på en viss låt.
jag känner verkligen igen mig hur jag kände mig när jag lyssnade på larsw,håkan, och melissahorn.
vist jag gör det fortfarande men inte på samma sätt, men sånna här nätter då man inte har något och göra och sitter framför datorn, som en trogen vän. och lyssanr på gammal musik. så känner man igen sig.
det känns som år sedan, när jag sitter och kollar tillbaka på bilder på min egna billdagbok, och då kollar jag bara i maj-juni. och det känns som om det är som sagt flera år sedan det hände.
vänskaper man hade då har förändrats, eller inte alla men dom flesta har det.
ens närmsta vänner då, pratar man nästan inte längre med. fast som tur är så har jag fortfarande min närmsta och bästa vänner kvar och det är jag tacksam till tusen för, dom är som sagt mitt liv. jag andas jag lever för dem.
men sen under vägen hit, hit just idag. har jag varit med om mycket, alldeles för mycket.
både dåliga och bra saker, och vissa aldeles under bara saker.
minnen som jag kommer ha kvar i hjärta för flera år framöver, men det är läskigt när man kollar tillbaka på ens liv så där och upptäcker hur mycket man själv och andra omkring sig har förändras och det är inte bara till utséendet utan också insidan. jag själv tycker jag har förändrats extremt mycket.
och jag har äntligen börjat se det ljusa i livet och inte sitta och tycka synd om mig själv och drömma mig bort som jag brukade göra.
och vist jag kan fortfarande drömma mig bort till en värld som jag själv vet aldrig kommer att förekomma, för jag är en helt annan person i det livet.
och vist skulle jag byta allt jag har mot för att få ha det så, det skulle jag säga ja utan tveckan till för bara mindre än tre veckor sedan..
men nu är jag inte riktigt säker,  eller jo jag är säker jag skulle säga nej.
för jag framstår som lycklig där, allt är perfekt.
men kan verkligen ett liv vara perfekt, kan verkligen ett liv vara totalt lyckligt?.
jag tror inte det, för vist kan man vara lycklig till en större del, men man måste ju råka ut för lite motgångar också, inte sant?.
så jag känner på mig att mitt liv kommer bli ganska lyckat, jag har redan vid femton års ålder planer på vad jag vill bli när jag blir stor, sjuksköterska.
men självklart om jag fick alla möjligheter i världen att bästa vad jag skulle bli skulle det bli någonting innom musiken för det är det jag verkligen brinner för, men jag kan verkligen inte spela något slags instrument och jag kan inte sätta en ton rätt. så där sprack den drömmen.
men jag skulle nog trivas och vara en sjuksköterska och få ta hand om människor, för det är något jag verkligen älskar. och träffa nya männsikor är något av det bästa som finns, och hjälpa dem mot ett bättre liv.
det är helt otroligt att jag kan sitta och skriva sånt här när jag för lite mer än en månad sen var verkligen nere i botten och såg ingen annan väg ut förutom döden.
det är bara lite av allt jag skulle kunna sitta och skriva ner, men jag vill inte slösa på er tid och förutom det så har jag lite smått skrivkramp i minna fingrar, men det jag vill komma till är att.
man kan inte bara kolla tillbaka på det gammla och önska att det kommer hända igen, för jag har hört från någonstans att samma saker sker inte två gånger.
och förut trodde jag verkligen inte att det fanns någon där ute ivärlden som skulle sakna mig om jag dog, eller kanske någon. men verkligen inte många.
men nu tror jag att det gör det, eller inte tror jag vet nog hellre. det kan vara kaxigt att säga att jag vet men jag känner att jag vet det, för jag tror att dom jag skulle kunna dö för skulle nog kanske dö för mig.
men det är jag inte hundra procent säker på.
så, det här lite av mina tankar som blir till ord jag forsätter någon annan natt när jag känner likadant.
och ni där ute som mår dåligt, försök hitta något ljust i det hela.
jag vet att det är svårt, jag har varit där själv. och om någon skulle säga något sådant till mig skulle jag nog säga, det finns inget ljus.
men nu gör det det, och jag är glad för det.
förlåt att jag tog er tid, det här var något jag behövde.

xoxo, evelina.